PressNågra pressklipp
Läs mer i senaste Tidskriften Hemslöjden 2/2010 
Kloka Hem nr 5 2009
Göteborgsposten 17 dec -09
Tidningen Öster nov -09
Dagen 4 juni 2009
Gotlands Tidningar 14 aug 2003
Gotlands Allehand 13 aug 2003
Slöjdforum 5/2002
texten:
Grön slöjd är skön slöjd
Många biennalbesökare var nyfikna på Anders Lindberg, som kommit för att tala om och förevisa grön slöjd. Hur han med enkla redskap, handverktyg och tekniker kan tillverka både små slöjdföremål och mer avancerade föremål som möbler.Anders Lindberg visade allt från ax till limpa eller kanske snarare från stock till stol. Han började att framifrån scen visa på en av de stockar han hämtat i skogen. Redan ute i skogen är det viktigt att hitta ett passande ämne, en rak och kvistfri stock, om man är ute efter raka ämnen till stolsben. I sin bok ger han ett tips på hur man kan avgöra om ett träd är vridet, vilket leder till att det blir svårt att klyva stocken rakt. Metoden går ut på att såga av en gren och provklyva den. Klyver den sig rakt så är det ett tecken på att också stocken kommer att klyva sig rakt. Han propagerar för att man i så stor utsträckning som möjligt bör försöka att klyva ämnen i stället för att såga. Dels kräver det mindre energi, dels står en kluven yta bättre emot uteklimatet, och eftersom en klyvning följer den naturliga fiberriktningen blir ämnet starkare och mer elastiskt.
– För att få en så rak spricka som möjligt är det viktigt att ha lika mycket ämne på båda sidor om klyvningen, framhåller han.
De verktyg han användervid klyvningen är järnslägga, yxa, spräckjärn, järnoch träkilar samt träklubba. Järnkilarna bör ha en liten vinkel för att fästa i trädstammen. Träkilarna gör man själv av något hårt träslag, det är viktigt att sidorna är helt raka, annars studsar kilen när den ska drivas in i en spricka. Yxan kan naturligtvis användas för att klyva ett mindre ämne direkt, men främst är den tänkt för att påbörja klyvningen genom att man placerar den på ämnet och sedan slår på yxnacken med släggan eller med klubban. Ett verktyg som han vill slå ett slag för är spräckjärnet, ett verktyg som är vanligt i USA och England men som använts mer sparsamt i Sverige. Ett spräckjärn görs lätt av ett plattjärn som svetsas fast i ett rör, i vilket ett träskaft träds in. Genom att slå in den vassa långsidan i ämnet kan man använda skaftet som hävarm för att enkelt klyva ämnen.
Framme på scen klyverAnders Lindberg snabbt ämnen till stolsbenen och berättar att klyvning är en bra teknik för barn. Det behövs inte några stora krafter, det går fort och det är roligt.
– Jag har aldrig varit med om att det hänt någon olycka vid klyvning, menar han. Att däremot klyva direkt med yxa är inget han rekommenderar för barn. Då kan en olycka snabbt hända. Dessutom är det svårt att på det sättet få någon precision i arbetet både för barn och för vuxna. Efter att ha kluvit ämnen till stolsbenen flyttar han över till täljbänken. Det är ett redskap som han skulle ha svårt att klara sig utan. Den som ska tälja sitter gränsle över täljbänken och fäster ämnet, genom att klämma fast det under huvudet på en hävarm, med ett lätt fottryck. Bänken är enkel att använda även för barn och det går snabbt att ändra läge på slöjdämnet. Det finns färdiga täljbänkar att köpa. Men eftersom de är av en så enkel konstruktion tar det inte lång tid att själv tillverka en täljbänk. Han grovtäljer snabbt ämnet till pallbenet, Först gör han det fyrkantigt, sedan åttkantigt och slutligen täljer han det runt. Det är en teknik som även barn snabbt behärskar.
– Har jag tid brukar jag nu lägga ämnena i ett uthus. På så sätt får jag ned fuktigheten till 17–18 procent. Men det går också att sätta samman ämnena direkt, framhåller Anders Lindberg, men risken för sprickbildning blir då större.
Täljbänken tillsammans med bandkniven är hans viktigaste redskap. Med ämnet fastspänt i täljbänken går det snabbt och kontrollerat att avverka grovt eller fint med hjälp av bandkniven. Även det här är en teknik som passar barn bra. Hålls bandkniven i armbågshöjd stannar kniven naturligt innan den når kroppen.
Ölandsbladet april 2002
Villaägaren 1/1998
