EN SLÖJDVERKSTADS SISTA SUCK



Det verkar som om jag fick 20 år med träklyvande, täljande, bokskrivande och kurser vid verkstan på Kviberg. Och gott umgänge och kalas med musikanter i lantlig miljö runt lägereld fast det bara är 10 minuter med spårvagnen till Göteborgs centrum. Som en täljande tös från troligen den sista skolkursen utanför verkstan sa för ett par veckor sedan – ” Det är ju som om man är mitt ute på landet fast man är nästan mitt inne i stan”.

Den sista oktober ska jag, om inget under sker, vara väck med mina verktyg, täljhästar, vippsvarvar och alla andra grejer. Verkstan ska rivas till förmån för parkering och tennishall. Jag och många med mig begriper inte att det inte det finns plats för hantverk också. Närmaste granne är 20-30 fotbollsplaner. Hantverksbyn skulle inte ta mer plats än en fjärdedels fotbollsplan. Och nästan alla fotbollsplaner står tomma utom några dagar sommaren som Gothia Cup pågår. Fastighetskontoret skriver;”Göteborgs kommun avser att använda markområdet, den sk hantverksbyn, där tälten är placerade för annat ändamål. I området planeras för verksamhet med bl.a. inriktning mot idrott, friskvård, fritidsaktiviteter, rehabilitering samt kultur". Det är ju just sånt jag gjort. Jag har haft kurser för arbetslösa, kriminalvård, rehab, folkhögskolor, slöjdlärare, vanligt folk och barn från många skolor. Och det handlar om kultur. Och jag har velat utveckla det till något mer.

När det gamla regementsområdet nyss hade öppnats för vanligt folk pratades det om att det skulle bli blandade verksamheter på området och att detaljplanen skulle vara klar om ett par år. Det skulle också finnas hantverk. Jag och en representant från kommunens fastighetsbolag gick och drömde om en hel boulevard med olika hantverkare. Det låter kanske utopiskt, men varför inte? Mer crazy har hänt i stan. Som pariserhjul vid operan eller att göra ett casino av ungdomens hus.

På den tiden fanns en hel del lämpliga byggnader på området men de revs en efter en. Och nu är det dags för hantverksbyn som ville bli något mer. Man får glädjas åt de år som varit.

Allt började med att jag sommaren -94 cyklade in i det nyss nedlagda regementet. Efter bara hundra meter hittade vad jag sökte men knappast förväntade mig. Jag skulle börja med ”green woodwork” på allvar och behövde en plats där jag kunde jobba utomhus. Jag fann något liknande en indianby fast med militärtält av trä där man övat krig. Dörrar var borta och fönster krossade. ”Ta husen och flytta dem dit du vill” fick jag veta men jag tyckte de stod bra där de var och så blev det fred och en massa slöjd på det gamla regementet.

Jag kan minnas kurserna med de från kriminalanstalten. Tuffa grabbar som trängdes i och utanför verkstan. De gjorde var sin pall av prima askstammar som klyvdes. De täljdes och sitsar flätades. När jag inte fick tag på sitssnören flätades de av egenskördad säv. En som verkade vara den mest hårdkokta i en av kurserna sa när ingen annan hörde ”När vi kom undrade jag vad detta var för påhitt (han hade inga goda erfarenheter av tidigare fängelseaktiviteter)….men nu när jag ser att det blir nåt längtar jag ut för att fläta sitsen”. Under en annan kurs ville någon som tydligen var mästare i att få