Det har varit många turer om min slöjdverkstad men nu tycks den sista stocken kluvits. Sista oktober ska det vara avflyttat för rivning. Inget konstigt med det kan man tycka. Om det inte varit för att Göteborg stad vill att Kvibergsområdet ska bli ett område för alla och är en av Sveriges mest variationsrika mötesplats när det gäller idrott, hälsa, utbildning och kultur. Här finns jättemycket idrott, flera skolor och många hälsosamma, de har åtminstone träningsoveraller. Men det där med kultur lyser i stort sett med sin frånvaro. Jag har haft slöjdverkstad på Kvibergsområdet sedan 1994. Det var i stort sett den enda kulturverksamheten på området. Och jag lovar, det finns inte mycket mer nu. Vill kommunen stoltsera över Kviberg som en betydande plats för kultur bör de nog ompröva sin taktik och få med såna som stadsplanerare, fastighetskontor och Göteborgs fastighetsbolag med på tåget. Kanske kan man lära lite av min historia. Jag ville utveckla slöjdverkstan till en Hantverksby för fler kurser, hantverkare och aktiviteter. Västra Götalandsregionens Kulturnämnd tyckte det var "en helt kulturpolitiskt relevant satsning med mångfald, barn och unga , kultur och näring i fokus och med regionala och internationella anspråk". Ungefär såhär var visionen.
En förstudie gjordes. Skolor, bostadsbolag, IOFF, stadsdelsnämnd, alla var positiva men i Göteborg hittade jag ingen som kunde lotsa det vidare. Jag lurades lite, alla var inte entusiastiska. Inte stadsplaneraren. Hon var redan från början bestämd, fast hon aldrig kom och hälsade på. Hantverkstan eller om det nu skulle bli en Hantverksby skulle väck eller upp i skogen. Så efter två årtionden blir det nej i byggnadsnämnden.
En uppmuntran var dock att Miljöpartiet i byggnadsnämnden tyckte att hantverksstan borde utvecklas istället för avvecklas. Moderater och Folkpartister ansåg att man bör se till att sådana här omtyckta verksamheter med mindre ekonomiska resurser får vara kvar på området.
Jag överklagade och strax kallade Fastighetskontoret till möte. När jag undrade vad mötet handlade om var snart budskapet tydligt. Man hade kallat in fem personer från kontoret. En av dem skjuter fram min överklagan över bordet och uppmanar mig att dra tillbaka den. Jag trodde nästan jag var med i en film. Där har man ju sett hur det kan gå till i ljusskygga sammanhang, men det är tydligen så det går till även på Göteborgs fastighetskontor. Jag stod på mig. Hur svårt borde det vara att en typ ett straffområde av Kvibergs över 20 fotbollsplaner skulle få stryka på foten för en Hantverksby. När de flesta bara används under Gothia Cup. Om man nu vill ha kultur på området alltså? Och när nu Kviberg ska bli ett område för alla? Där verkstan ligger var det först mycket viktigt med en parkeringsplats. Senare var det tydligen mer angeläget med tennishall. På den sista ritningsversionen verkar det som om hantverksbyn mycket väl skulle få plats. Och det tycks som om träden trots allt ska få vara kvar men inte hantverket. Skönt för träden i alla fall.
Överklagan avslogs förstås. Men med en viktig motivering,; Kommunens uttalade ambition att hitta annan plats på området. Det blev det ju inte mycket av. Jag erbjöds visserligen plats i skogen där jag funderade på att flytta upp. Men nu ska ett skidspår gå där. Allt tycks viktigare än slöjd, kultur, hantverk. Man får vara tacksam att fastighetskontoret nu erbjuder magasinering av verktyg och redskap i del av ett förråd. Och eventuellt senare annan lokal uppe i skogen. När, får man läsa i stjärnorna om då inget har presenterats. Hur man tänker sig att man ska kunna driva verksamhet på såna villkor kan inte tolkas annat än att de vill att man lägger ner. Det är det här jag inte riktigt förstår. Vill man verkligen att området ska bli Sveriges mest variationsrika när det gäller kultur? I praktiken tycks Fastighetskontorets tjänstemän styra och ställa, inte de folkvalda.
Trots de något för enkla förutsättningarna har det förutom egen tillverkning varit många kurser vid verkstan. För bland annat grund-och folkhögskolor, danska slöjdlärare, grön rehab ...
....eller för såna som helt enkelt och solo bara vill göra sin egen stege eller pall.
De sista åren har man legat i med området och vill tydligen ha en sån här stil på området.
Här en utsikt från en snart inflyttningsklar skola. Till höger ca 20 oftast tomma fotbollsplaner. Till höger skymtar träddungen som ramar in slöjdverkstan som ska rivas.
Men kidsen kan i alla fall njuta nonstop reklam-movie!
Kommunen vurmar för hållbart, miljö och kultur. Hallå, här finns det! Green Woodwork kan inte bli mer håll- och klimatsmart. Det är gamla tekniker, handverktyg och tradition men också nyskapande. Enkelt att förstå och lära. Och nåt som växer både utomlands och i Sverige. Nåt som dagens barn och unga borde få ta del av. De yngre ser hantverk, verktyg och redskap de aldrig sett, de äldre kan bli glatt igenkännande. Och alla är lika frågande. Varför tar stan bort det här?
Hur har man egentligen tänkt sig att området bli "ett område för alla" i verkligheten och inte bara på pappret eller hemsidan?
I ett kanske lite desperat försök att hitta ny verkstad grep jag för några veckor sedan ett litet halmstrå och ringde kommunens fastighetsbolag HIGAB. Undrade om jag fick komma och se på Kvibergs gamla museums som stått tomt i flera år. Tyvärr var man tvungen att hyra alla 700 kvm. Okej tänkte jag, och sa att när nu kommunen vill ha kultur på området kanske man kunde få ihop fler intresserade. Kunde jag få komma och se på lokalerna? Icke. Först måste jag göra en affärsplan. Hoppsan tänkte jag och påpekade att det blir svårt att hitta intressenter och göra affärsplan utan att ha sett om lokalerna kan vara nåt. Svaret var -"Det är så det går till". Själv tycker jag det är lite väl mycket som går lite konstigt till.
Är det inte lite märkligt att även denna HIGAB- byggnad på Kviberg stått tom i 22 år. Den ockuperades för sådär 10 år sen men de gav också upp. Lite synd, de kunde ju kunnat uträttat nåt bättre. Till sist en efterlysning. Är det nån som känner till nåt som skulle kunna bli en slöjda- -i -färsk trä -verkstad nånstans? I Göteborg eller nån helt annanstans.